— 43 —
råda oss emellan. Med vänstra handen på min strupe frågar jag nu er, Ted Baldwin, varuti består förolämpningen?
— Molnen äro tunga, svarade Baldwin.
— Men de skola klarna för beständigt.
— Och det svär jag på.
— Så där, sade Mc Ginty och gnuggade händerna, nu slut med all ond blod. Går det längre, kommer ni under logens disciplin, och den är inte att leka med här i trakten, som brodern Baldwin vet och som ni, broder Mc Murdo, också skall få veta om ni mockar gräl.
— Det aktar jag mig allt för, sade Mc Murdo och räckte Baldwin handen. Jag är snar att gräla och snar att förlåta. Det påstås att det kommer sig av mitt heta irländska blod. Men nu har det gått över, vad mig vidkommer, och jag hyser inte något groll.
Baldwin nödgades fatta den uträckta handen, ty den förfärliga basens olycksbådande öga vilade på honom. Det buttra ansiktsuttrycket vittnade dock om hur föga den andres ord rört honom.
Mc Ginty klappade dem båda på axeln.
— Se så där ja! De flickorna, de flickorna! utbrast han. Tänk att två av mina gossar råkat ut för samma kjolar. Det är emellertid den söta ägarinnan själv som får avgöra saken, ty den ligger utom en kårmästares domvärjo, och Gud vare lov för det. Vi ha nog
