— 42 —
en av tunnorna. I sitt vanvettiga raseri skulle han ha pressat liv och anda ur honom, om inte Mc Murdo trädt emellan.
— Släpp honom, för, Guds skull släpp honom! ropade han och drog Mc Ginty tillbaka.
Mc Ginty släppte sitt tag, och kuvad och uppskakad, flämtande efter luft och darrande i alla lemmar, som en den där stått på gravens brädd, satte sig Baldwin upp på den tunna över vilken han blivit slängd.
— Ni har länge gått och tiggt om det här, Ted Baldwin, och nu har ni fått det, förklarade Mc Ginty, vars väldiga bröst höjde och sänkte sig. Ni tror kanske att om jag blev utvoterad som kårmästare, så skulle ni träda i mina skor. Därom må logen döma. Så länge jag är chef, tål jag emellertid inte, att någon höjer sin röst mot mig och mitt regemente.
— Jag har ingenting emot er, sade Baldwin och kände sig på halsen.
— I så fall, sade den andre, ögonblickligen återtagande sitt jovialiska humör, ä’ vi goda vänner allesammans och då är det slut med den saken.
Han tog ned en butelj champagne från hyllan och drog ur korken.
— Seså, sade han efter att ha fyllt tre höga glas, låt oss nu dricka logens tvistskål. Sedan kan, som vi veta, ingen misstämning
