— 63 —
jen hade många gånger gått laget rundt, och männen voro upphetsade och färdiga till allehanda otyg, då kårmästaren reste sig för att än en gång tilltala dem.
— Gossar, sade han, här i staden finns det en man som behöver en uppsträckning, och det tillkommer er att ge honom den. Jag syftar på James Stanger vid Herald. Ni ha väl sett hur han åter tagit till orda mot oss?
Ett instämmande sorl lät höra sig jämte flera frammumlade eder. Mc Ginty tog upp ett urklipp ur västfickan.
— ”Lag och ordning!” Se där överskriften. ”Skräckvälde inom kol- och järndistriktet. Tolv år ha nu förflutit efter de första morden, som bevisade att en brottslig organisation var till finnandes midt ibland oss. Allt sedan den dagen ha våldsdåden aldrig upphört, och nu ha de nått en höjd som gör oss till en vanära för den civiliserade världen. Är det väl för att vinna slikt resultat som vårt stora land öppnar sin famn för främlingen som flyr från Europas despotiska stater? Är det på det att de själva må bli tyranner över de män som bjudit dem skydd och på det att ett tillstånd av skräckvälde och laglöshet må se dagen i skuggan av stjärnbanerets heliga duk — ett tillstånd som skulle väcka vår fasa om vi läste om det som existerande i Österlandets mest förslappade och förfallna monarki? Männen äro kända. Organi-
