— 85 —
stående kommunalrådet Mc Ginty räknade sig att männen i fråga suttit och spelat kort på Föreningen under och efter den tid, då brottet blivit begånget.
Det behöver knappt sägas, att de frigåvos, nästan med en av den sittande rätten uttalad bön om ursäkt, vartill fogades ett underförstått klander mot kapten Marwin och polisen för onödigt fjäsk.
Utslaget hälsades med ljudligt bifall av domssalen, där Mc Murdo såg många bekanta ansikten. Frimannabröder logo och vinkade åt varandra. Men det fanns andra som sutto med sammanpressade läppar och rynkade ögonbryn, när männen lämnade de anklagades bänk. En av dem, en liten mörkskäggig, tvärsäker karl, satte sina egna och sina kamraters tankar i ord, då f. d. fångarna gingo förbi.
— Ni fördömda mördare! sade han. Vi skola nog få er fast än!
FEMTE KAPITLET.
Den mörkaste stunden.
Om någonting hade behövts för att ytterligare stegra Jack Mc Murdos populäritet bland kamraterna, så var det hans häktning
