— 87 —
honom och förbjöd honom tillträde till sitt hus. Ettie själv var för varmt förälskad att alldeles avstå från honom, men ändå sade henne hennes goda förstånd, att intet godt kunde komma av ett med en erkänd brottsling ingånget äktenskap.
Efter en sömnlös natt beslöt hon sig en mergon för att träffa honom — möjligen sista gången — och göra en sista ansträngning att draga honom ifrån de onda inflytelser som förnedrade honom. Hon gick till hans bostad, som han så ofta bedt henne göra, och steg in i det rum som han begagnade som sitt förmak. Han satt vid ett bord med ryggen åt dörren och med ett brev framför sig. En flickaktig lekfullhet kom över henne — hon var bara nitton år gammal. Han hade inte hört henne, då hon sköt upp dörren. Nu närmade hon sig på tå och lade lätt sin hand på hans böjda skuldror.
Om hon tänkt skrämma honom, lyckades hon verkligen men för att i sin ordning själv bli skrämd. Med ett tigersprång rusade han på henne och hans högra hand sökte hennes strupe. I samma ögonblick kramade han med den andra ihop brevet som låg på bordet. En sekund stod han där och stirrade. Men så vek det vilda uttrycket i hans ansikte för ett uttryck av förvåning och glädje. Ettie hade emellartid ryggat tillbaka av förfäran, liksom
