114
Det var en ruskig höstdag, då samma lilla flicka, som var så blyg, då hon stod vid grinden, sprang barfotad, men munter och fri, på en gångstig genom skogen. Hon hade med sig en stor, präktig smörgås, som syntes smaka alldeles förträffligt.
Då såg hon nära vid gångstigen en liten blek gosse, som utmattad dignat ned i mossan.
»Hur är det med dig? Är du sjuk?» frågade flickan deltagande.
»Nej, men jag orkar inte gå längre, jag har inte ätit på två dagar», sade gossen sakta.
» Inte ätit på två dagar! Se där har du min smörgås, jag har bara bitit en smula i ena kanten.» Och gossen tog den med begärlighet och började äta. Hur glad var han icke, och hur väl smakade ej den där smörgåsen, då han ej ätit på två dagar!
Den lilla flickan kände sig glad på ett så underligt sätt, där hon satt på en stor sten och betraktade gossen och hans glädje.
Då flög en tanke genom hennes lilla huvud: »Nu förstår jag», sade hon sakta till sig själv. »Nu
