4
äfven bidragit, under umgänget med detta visserligen hyggliga och duktiga men föga älskvärda folk. Till hela sitt väsen en soldat, var han i sitt uppträdande alltid artig men kylig, hvartill nog äfven bidrog medvetandet att han utaf en del af nationen var mindre väl sedd samt svårigheten att stifta närmare bekantskap med de personer, som utgjorde hans omgifning, hans naturliga blyghet förlänade honom dessutom ett visst utseende af tafatthet. Hans moraliska egenskaper voro emellertid sådana att man hade all anledning att vara belåten med hans val till tronföljare, äfven om man ej tillräckligt är i stånd bedöma hans militära och administrativa förmåga, som han ju aldrig fick rigtigt tillfälle att ådagalägga. Ehuru han visserligen icke var särdeles begåfvad på hufvudets vägnar, tror jag dock att han hade ett ganska redigt omdöme. Han var tyst och inbunden, förstod sig ej på musik och tycktes föga bevandrad uti de sköna konsterna i allmänhet; uti sin ungdom hade han möjligen fått en vårdad uppfostran men talade dock ytteist sällan om läsning och litteratur, af den senare var honom den tyska mest bekant. Som han under en allmän konversation alltid satt alldeles tyst, var han en tråkig sällskapsmenniska. Emot sina vänner var han vänfast, men hade ett häftigt lynne och fattade lätt agg mot personer, som gåfvo honom anledning till missnöje, samt nöjde sig ej med att endast skänka sina motståndare sitt förakt, utan gjorde gerna allt för att skada dem. Törhända misstager jag mig vid skildringen af hans karakter, då jag ej kännt honom tillräckligt länge, och vågar derför ej fälla ett bestämdt omdöme om honom, ty han var verkligen en af dessa förbehållsamma personligheter, som man har svårt att komma underfund med, hvad man dock med säkerhet kan påstå, är att han var en bra och hederlig karl, äfven om han saknade naturlig begåfning och mera allmän bildning.
Från första stund efter det underrättelsen om hans död ingått, spred sig det hemska ryktet att han genom olyckshändelse blifvit förgiftad. Läkaren Rossi, hvilken Konungen, vid underrättelsen om prinsens sjukdom afsändt till honom, förklarade sig omedelbart efter sedan dödsfallet blifvit konstateradt, nödsakad att påskynda liköppningen för att söka utröna dödsorsaken, af fruktan att inelfvorna i annat fall skulle kunna blifva underkastade sådan förvandling att ingenting kunde iakttagas. Kammarherre Sparre, som tillhörde prinsens uppvaktning, invände deremot att han ansåg ingenting härvidlag böra företagas utan särskild befallning från Konungen, samt hemstälde huruvida ej något medel funnes att
