EPILOGUS.
WIj betackom ehr allesamman,
Som här äro nu hwar medh annan,
Det j medh eder närwarelse,
Haa welat oss eder Gunst betee;
Lofwom oss effter wår ringheet,
Ehr tiäna, i all möijeligheet.
Nu för än som j hädan gåå,
Twå Lärdomar J ackta må.
Then eene är Theologisk:
Den andre ther hoos Politisk.
Nu then förste belangande,
Är alt sålunda lydande:
At Gudh ställer sigh rätt som een Fader,
Moot oss Menniskior from och goder.
Ty wij hafwe wår Arfwerätt,
För Gudh förslöst, och platt förtärt,
Och hafwe lydt Werldzens Wälluster,
Oss sölat i Synd, Skam och Laster.
Lijkwäl hafwer Gudh oss ey fördärfwat,
Men medh sins Sons dödh igen förwärfwat;
At ehoo som hälst wil bättra sigh,
Och komma medh Troona stadeligh
Til Gudh, han honom til Nåder vptager,
Låter och så hans Bättring sigh behaga.
Derföre hälst ehoo thet är,
Som lijder aff Synden beswär;
Hoos Gudh han Hugswalelse finner,
Och hans Nådh rijkeligh förnimmer.
