Hielp Gudh! hwilken synd alt thetta är,
Faara så medh migh som främmandh är.
Burd.Så hafwe wij nu plåckat thenna Steek,
Komme han igen i een sådan leek.
Så måtte man sådane främmande pussa,
Som låtas wara meckta käcka och fossa.
Drager een bort komma tyo igen,
Sådant fuller gör migh alzintet meen.
Actista. V.
AColastus begråter här,
Den olycko han vthi är.
Kan ey släckia sin Hungers nödh,
Önsker nu gerna wara dödh.
Kommer til een Bonde omsijder,
För hwilcken han klagar och qwijder.
Bonden taar honom i tiänsten sin,
At hafwa wacht öfwer sin Swijn.
När Maaten här nu honom tryter,
Han tå aff Swijnedrafwet äter.
Börjer altså betänkia sigh,
Hwadh Fadren rådde flijteligh.
Och fattar thetta rådet allen;
At heem til Fadren reesa igen,
Fadren mycket bekymbrar sigh
Öfwer sin Son fast ynckeligh.
Önskar honom at igen komma,
Sig til stor frögd och mycken fromma.
See, när som Fadren änglas mäst,
Sonen kommer igen medh hast.
Men tå blijr frögd vthi all rum,
At then förlorade igen kom.
Itt stoort Collatz och Gästebud görss,
Och Sonen i nyja Kläder förss.
Der wankar frögd och mycken gamman,
Der siunger och danser hwar medh annan.
Den sidste ackt sålunda lyder,
At j then hören jag ehr beder.
