Actus V. Scena I.
Acolastus.
O Hwilken eländig Menniskio jag är,
Som far altså fram vthi Werlden här!
Jagh meente jagh här itt Paradijs hade,
Så länge migh alsintet feelade.
Och tå som jagh hade Pungen fuller,
Och mig trööt hwarken Guld eller Silfwer,
Hade jagh Wänner och Bröder många,
Som migh folgde vthi raaden långa.
Men sedan som alt feelar migh,
Är ingen som förbarmar sigh.
Hwar är mine Kläder? hwar mitt Guld?
Hwar finnes then wän som mig är huld?
Altså är nu Werlden migh swr,
Som här til för migh stood i floor.
Nu omsijder jagh betänkia kan,
Det min Fader för migh stälte fram:
At jagh migh bättre skulle ackta,
Och för ondt Sälskap flijtigt wachta.
Men jagh hans rådh i Wädret slogh,
Tyckte migh wara klooker nogh.
See, nu moste min slugheet falla,
Alla migh för een Aapa hålla.
Derföre hoo sina Föräldrars rådh,
Föracktar och icke håller för gott,
Aldrigh han ostraffat fåår wara,
Som mitt Exempel nogh kan lära.
Der hoos är thet migh een stoor Pijna,
Jagh kan ey Maat til Munnen finna;
