Hoppa till innehållet

Sida:Filius Prodigus Seu Imperitus Peregrinans-1645.djvu/94

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs


Sörgh ey therför så bitterligh,
Haff doch godt modh, jagh beder tigh.
Pel.Ja, granne kär, jagh skulle ey,
Här öfwer så bekymbra migh;
Men migh tycktes vthi een Dröm,
Min Son fast snöpligt komma heem:
Kläder och Godz hafwa mist bort,
Och komma för migh baar och blått.
Hwilken Dröm migh stoor ängslan gaff,
Jagh skräcktes i mitt Lijff ther aff.
Eub.Drömmar komma, gå aff och til,
Fåfäng är then som them troo wil.
Ty när wår Phantasia blijr
Någet förbistrat, man tå seer
Meer än i sanningen kan wara,
Alla Menniskior thet förfara.
Slå sådant alt i Wädret bort,
Een wijs man achter thet ey stoort.
Pel.Förvndra icke Granne min,
At jagh ängslas i thetta sin.
Sij, Barnen komma frå Faders Bröst,
Gå tijt igen, äre oss til tröst.
Ja, snarare thet blifwer så,
At Soolen aff sitt Lopp affstår;
Än een Fader sitt blijda sinne,
Ifrå sitt Barn kan platt omwända.
Hwarföre jagh ey sköter om
Det min Son slätt blott kommo heem:
At jagh tå honom måtte see
I Lijfwet, tå ändas mitt wee.
Eub.Haff, haff gott hopp Pelarge fromma,
Han kan än wist heem til tigh komma.


I ree-