»Ja, Jag skulle tro det,» sade Gabriel.
»Åh det är sant nog. Jag kände både honom och henne mycket bra. Levi Everdene — så hette karlen, det är säkert det. ’Karlen’, sad' jag i brådskan — men nog var han högre uppsatt än som så; — han var verkligen en herrskapsskräddare, och hade tjogtals pund sterling. Och han blev riktigt berömd som bankruttör, två eller tre gånger.»
»Jaså — jag trodde han var en vanlig enkel människa,» sade Joseph.
»Nej nej då! Den karlen gjorde konkurs för riktigt stora pengar; hundratals pund i guld och silver.»
Då maltmästaren hade blivit ganska andtruten, tog Coggan upp berättelsen, efter att med frånvarande min ha undersökt ett kol som fallit ner bland askan, och sade med en förstulen glimt i ögat:
»Nå ja, ni kan visst knappast tro det, men den karlen — vår fröken Everdenes far — blev en av de flyktigaste äkta män i världen, när en tid hade gått. Förstå mig rätt — han ville inte vara flyktig, men han kunde inte låta bli. Den stackarn ville nog vara beständig och trofast mot henne i sina önskningar, men hans hjärta gav sig av på egen hand, vad han än måtte ta sig till. Jaha, han talade med mig om den saken riktigt ängsligt en gång. ’Coggan’, sade han, ’jag skulle aldrig kunna önska mig en vackrare kvinna än jag har fått, men se'n hon har blivit uppskriven som min
