104
lagliga hustru, så kan jag inte hindra mitt syndiga hjärta att ströva omkring, vad jag än må göra.’ Men jag tror att han till sist botade sin sjuka med att ha' henne att ta av sig sin vigselring och kalla henne vid hennes flicknamn, när de satt i boden efter att ha stängt den, och så började han låtsa att hon bara var hans fästmö och att de inte alls var vigda. Och så snart han riktigt grundligt kunde inbilla sig att han begick en synd och bröt emot sjunde budet, så började han tycka om henne mera än nånsin, och de levde vidare som en riktig avbild av ömsesidig kärlek.»
»Nå, det var då ett riktigt gudlöst botemedel,» mumlade Joseph Poorgrass; »men vi bör känna en djup tacksamhet, så att säga, att en lycklig Försyn inte lät det bli värre. För ser ni, han kunde ju ha' vandrat den onda vägen helt och hållet och givit sina ögon helt och hållet i de onda lustarnas våld — ja, de onda lustarnas, så att säga.»
»Ser ni,» sade Billy Smallbury, »karlens vilja var ju att handla rätt, förstås, fast hans hjärta inte ville gå in på det.»
»Han blev så mycket bättre, att han blev riktigt from på gamla dar, blev han inte, Jan?» sade Joseph Poorgrass. »Han lät konfirmera om sig ett tag till på ett allvarligare sätt, och började säga ’Amen’ nästan lika högt som klockaren, och han tyckte om att skriva av trösterika verser från gravstenar. Och så brukade han också hålla fram håven vid ’Låt de mindre ljusen brinna,’ och stå fadder för stackars små barn som kom
