108
» Nå, då är jag så många år då,» sade maltmästaren energiskt.
»Åhnej, far!» sade Jakob. »Ditt gräftande i rovåkrarna var om somrarna och ditt mältande om vintrarna samma år, och inte skall du väl då räkna båda halvorna med?»
»Katten i det alltsammans! Jag levde väl om somrarna också, gjorde jag inte? Det vill jag bara fråga. Härnäst kommer ni väl och påstår att jag inte är något gammal alls att tala om?»
»Ingalunda gör vi väl det,» sade Gabriel blidkande.
»Nog är ni en mycket gammal karl, maltmästare,» intygade Jan Coggan, ävenledes blidkande. »Det vet vi nog alla, och ni måste ha en underbart begåvad kroppskonstitution för att ha kunnat hålla ut så länge, måste han inte, grannar?»
»Jo, jo, det måste ni nog ha, maltmästare, alldeles underbar,» ansåg mötet enhälligt.
Då maltmästaren sålunda hade blivit lugnad, var han till och med storsint nog att i en viss mån förringa värdet av att ha levat så många år, genom omnämnandet av att den mugg ur vilken de drucko var tre år äldre än han själv.
Medan muggen skärskådades, framtittade änden av Gabriel Oaks flöjt ur fickan i hans långrock, och Henery Fray utropade: »Hör nu, herde, det var visst er jag såg spela på en stor flöjt helt nyss vid Casterbridge?»
»Det såg ni väl nog,» svarade Gabriel, lindrigt rodnande. »Jag har varit i stort trångmål, gran-
