Sida:Fjärran från vimlets yra del 1 1920.djvu/109

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
107

blick i askglödens avlägsnaste vrå, och yttrade med det långsamma sätt att tala, som kan rättfärdigas därav att ett ämnes vikt så allmänt medges av de närvarande, att alla måste gå in på varje sätt att tala, som blott kan leda till kunskap i saken: »Nå, jag kan inte längre minnas mitt födelseår, men kanske kan jag räkna opp de ställen där jag har levat, och på det viset få reda på det. Jag levde nära Övre Långträsk där borta» (med en nick åt norr) »tills jag fyllde elva år. Se'n var jag sju år vid Kingsbere» (med en nick åt öster); »där började jag med mältningen. Därifrån for jag till Norcombe, och där mältade jag i tjugutvå år, och tjugutvå år var jag där och gräftade och skördade i rovåkrarna. Åh, jag kände det där gamla stället, Norcombe, i åratal förrän ni alls var påtänkt, Mäster Oak.» (Oak smålog til! bekräftelse av detta sakförhållande.) »Sedan mältade jag vid Durnover i fyra år, och gräftade rovåkrar i fyra år; och fjorton gånger elva månader var jag vid Millpond St Jude's» (med en nick åt nordväst till nord). »Gamle Twills ville inte hyra mig för mer än elva månader i stöten, för att jag inte skulle kunna klaga för socknen om han körde bort mig. Och så var jag tre år vid Mellstock, och här har jag varit trettioett år nästa kyndelsmässa. Hur mycket blir det där nu?»

»Hundrasjutton år,» skrattade en annan gammal gentleman med fallenhet för huvudräkning och tystlåtenhet, och som hittills hade suttit obemärkt i ett hörn.