Sida:Fjärran från vimlets yra del 1 1920.djvu/112

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

110

lika lätt för Gud att ha gjort herden till en lättsinnig och dålig människa — en orättfärdighetens man, så att säga — som att göra honom till den han är. Ja, för våra hustrurs och döttrars skull böra vi känna det som en sann tacknämlighet.»

»Jo, jo — en sann tacknämlighet,» inföll Mark Clark i avgörande ton, utan att anse sin åsikt böra påverkas därav att han knappt hade hört ett och tre fjärdedels ord av vad Joseph hade sagt.

»Ja,» tillade Joseph, som började känna sig såsom Ordets man; »ty det onda tilltager så mycket i dessa tider, att I kunnen lika lätt varda vilseförda av den finast rakade man i den vitaste skjorta, som av den trasigaste slusk vid en vägbom, att jag så må uttrycka mig.»

»Ja, nu kan jag minnas ert ansikte, herde,» sade Henery Fray, kritiserande Gabriel med dimmiga ögon då han började på sin andra melodi. »Ja — nu när jag ser er blåsa på flöjten så känner jag igen att ni är samma karl som jag såg spela i Casterbridge, för er mun var hopsnörpt och era ögon stirrade liksom en kvävd människas — just som nu.»

»Det är skada att flöjtblåsning skall få en karl att se ut som en sådan skrämbuse,» anmärkte Mark Clark, sålunda fortsättande kritiken av Gabriels anlete, under det den sistnämnde, med den spöklika grimas som instrumentet krävde, framstötte omkvädet i visan om fru Durden: