Sida:Fjärran från vimlets yra del 1 1920.djvu/117

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
115

»Nå i alla fall vill nu fröken Everdene tala med en eller ett par av oss förrän vi går till sängs. Både det här bråket med fogden och nu med den här flickan har gjort matmor nästan tokig.»

De skyndade alla att bege sig upp till gårdshuset, alla utom den gamle maltmästaren, som varken nyheter, eldsvådor, regn eller åskslag kunde locka ut ur hans håla. När de andras fotsteg hade dött bort, slog han sig ner där igen, och fortsatte att stirra in i brasan med sina röda, vattniga ögon.

Uti sängkammarfönstret ovanför deras huvuden såg man Bathsebas huvud och skuldror, skrudade i mystiskt vitt, dunkelt resa sig i luften.

»Finns det bland er några karlar av mitt folk?» sade hon oroligt.

»Ja, fröken, flera stycken, sade Susan Talls man.

»Jag önskar två eller tre av er skulle höra åt i byarna här i närheten om man har sett till en sådan flicka som Fanny Robin. Gör det i all stillhet; det finns intet skäl till oro ännu. Hon måste ha gett sig av medan vi alla var vid eldsvådan.»

»Ursäkta, men var här någon ung man i socknen som slog för henne, fröken?» frågade Jakob Smallbury.

»Jag vet inte,» svarade Bathseba.

»Jag har aldrig hört om någonting så'nt, fröken,» sade två eller tre.

»Det är inte just sannolikt heller,» fortsatte