svarade med ett skallrande på öppnandet eller stängandet av varje dörr; en skälvning gick genom rummet vid varje livlig rörelse, och ett knakande förföljde likt en vålnad var och en som vandrade genom huset, var han än gick.
I det rum, från vilket samtalet hördes, kunde man upptäcka Bathseba jämte hennes tjänarinna och dagliga sällskap Liddy Smallbury, sittande på golvet och sorterande ett kaos av papper, böcker, flaskor och skräp, som var spritt över dess yta — kvarlevor av dess senaste invånares husgeråd. Liddy, maltmästarens barnbarnsbarn, var ungefär jämnårig med Bathseba, och hennes ansikte tillkännagav tydligt att hon var en gladhjärtad engelsk lantflicka. Den skönhet hennes anletsdrag möjligen saknade i form ersattes rikligt av den fullkomligaste hy, vilken nu i vintertid företedde den fina rodnad över den mjuka rundning, som man känner från Terburgs eller Gerard Douws tavlor; och liksom dessa stora koloristers framställningar visade hon ett anlete som höll sig på lämpligt avstånd från gränserna såväl för behagfullhet som för det ideella. Ehuru elastisk till sin natur, var hon mindre djärv än Bathseba, och visade stundom en viss allvarlighet, som till hälften berodde på äkta känsla, till hälften på en pliktskyldig höviskhet.
Genom en halvöppen dörr röjde bullret av en skurborste tillvaron av städerskan, Maryann Money, en person vars ansikte utgjorde en cirkelrund skiva, som fårats mindre genom ålder än
