Liddy sträckte upp händer och armar höljda av damm från det skräp de just höllo på att städa, och såg bönfallande på sin matmor.
»Så där — fru Coggan går dit redan!» sade Bathseba och utandades sin lättnad i ett långt andetag, som hade dröjt i hennes bröst en hel minut eller mer.
Dörren öppnades, och en djup röst sade:
»Är fröken Everdene hemma?»
»Jag skall se åt,» sade fru Coggan, och mom en minut visade hon sig i rummet.
»Usch, vad den här världen är för ett retsamt ställe att leva på!» fortsatte fru Coggan (en dam med välmående utseende, som hade en särskild röst för varje slags anmärkning allt efter den sinnesrörelse den uttryckte; som kunde kasta om en pannkaka i luften eller svänga en kvast med rent matematisk noggrannhet, och som i denna stund företedde ett par händer nedsmorda av degklumpar och armar överdragna med mjöl.)
»Jag kan aldrig, fröken, vara upp till armbågarna i puddingbakning utan att antingen min näsa börjar klia så att jag rent förgås om jag inte får skrapa den, eller också knackar någon på dörren. Här är nu herr Boldwood som vill hälsa på er, fröken Everdene.»
Då ju en kvinnas dräkt är en del av hennes gestalt, och varje oordning i den förra är likvärdig med en vanskaplighet eller ett sår i den senare, sade Bathseba ögonblickligen:
