Hoppa till innehållet

Sida:Fjärran från vimlets yra del 1 1920.djvu/126

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

124

»Jag kan inte ta emot honom när jag är så här. Hur skall jag nu göra?»

Det hade just inte vunnit burskap i lantgårdarna i Weatherbury att inte vara hemma för främmande; så att Liddy föreslog: »— Säg att ni ser ryslig ut av damm och inte kan komma ner.»

»Ja, det låter ju bra,» sade fru Coggan kritiskt.

»Säg att jag inte kan ta emot honom — det är tillräckligt.»

Fru Coggan gick nedför trapporna och avgav det förestavade svaret, likväl med det på eget ansvar bifogade tillägget: »Fröken dammar buteljer, och ser ut som ett riktigt spektakel — därför är det.»

»Jaså, nå det är detsamma,» sade den djupa rösten likgiltigt. »Jag ville bara fråga om ni hade hört någonting om Fanny Robin.»

»Ingenting, herr Boldwood — men vi får kanske höra någonting i kväll. William Smallbury har farit till Casterbridge, där hennes unge man bor, efter vad det påstås; och de andra karlarna hör åt överallt.»

Hästtrampet började nu ånyo och avlägsnade sig, och dörren stängdes.

»Vem är herr Boldwood?» frågade Bathseba.

»En herrekarls-bonde vid Lilla Weatherbury.»

»Gift?»

»Nej, fröken.»

»Hur gammal är han?»