Hoppa till innehållet

Sida:Fjärran från vimlets yra del 1 1920.djvu/128

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

126

att därigenom vara upphöjd över den simpla mängden av vanliga friska människor, och folk var förpliktade att därvid säga »Stackars barn! med ett tonfall av lyckönskan lika väl som av medlidande.

»Jag har fått en pen-ny!» sade unge Coggan, skanderande sina ord i tydlig rytm.

»Så-å — vem gav dig den, Teddy?» sade Liddy.

»Herr Bold-wood! Han gav mig den för att jag öppnade grinden.»

»Vad sade han?»

»Han sade: ’Vart går du, min gosse?’ och då sade jag: ’Till miss Everdenes,’ och då sade han: ’det är väl en stadgad dam, min gosse?’ och jag sade ’ja’.»

»Otäcka pojke! varför sade du det?

»För att han gav mig en penny!»

»Sådant bråk det är med allting!» sade Bathseba missnöjd när pojken hade gått. »Gå din väg, Maryann, eller skura vidare, eller gör någonting annat! Du borde vara gift nu redan, och inte vara här och förarga mig!»

»Ja, fröken, det borde jag. Men när jag nu inte vill ta' någon fattig karl och ingen rik vill ta' mig, så är jag alldeles utan. Håhå jaja, nog är det synd om mig alltid!»

»Har någon nånsin velat gifta sig med er, fröken?» vågade Liddy fråga när de åter blivit ensamma. »Hela mängder, kan jag tro?»

Bathseba dröjde, såsom i begrepp att vägra svara; men frestelsen att svara ja, eftersom det