132
»Ja, fröken,» sade Matthew, ljudlöst såsom vindens sus bland vissna blad.
»Här är de, och tio shillings på köpet. Nu till den nästa — Andrew Randle, ni är en ny karl på stället, hör jag. Hur kom ni att lämna den sista gård där ni tjänade?»
»D-d-d-d-d-d-et, ser fröken, d-d-d-d-d-det, ser fröken d-d-d-d-d-d-d-d-d-etserfrökend-d-d-d-det, ser frök —»
»Han stammar, sade Henery Fray sakta, »och de skickade bort honom, ser fröken, därför att den enda gång han nånsin talade rent var när han sade åt squiren att han rådde om sin egen själ, och annan sådan orättfärdighet. Han kan svära, ser fröken, lika ledigt som ni eller jag, men han kan inte tala ett vanligt ord om det så gällde livet.»
»Andrew Randle, här har ni ert — försök bli färdig med ert ’tack’ inom ett dygn eller två. Temperance Miller — åh här är en annan, Soberness, också — båda kvinnor, förmodar jag?»
»Ja, fröken. Här är vi, jag skulle tro det,» genljöd det i gällt unisono.
»Vad har ni brukat syssla med?»
»Sköta om tröskmaskinen, och vrida band till hökärvar, och säga ’kas!’ åt tuppar och hönor när de går i ert utsäde, och plantera Tidig Blomsterboll och Thompsons Undersköna med en pinne.»
»Jaha, jag förstår. Är de bra kvinnor?» frågade hon sakta Henery Fray.
»Åh, fröken — fråga inte mig! Snälla männi-
