skor — ett så präktigt par som man kan få se!» stönade Henery viskande.
»Sitt ner.»
»Vem, fröken?»
»Sitt ner.»
Joseph Poorgrass, i bakgrunden, ryste till och hans läppar blevo torra av fasa för de fruktansvärda följderna av att Bathseba hade talat så där strängt, och han såg Henery slinka undan i en vrå.
»Nästa man! Laban Tall, vill ni arbeta vidare hos mig?»
»Hos er, eller hos vem som helst som betalar bra, fröken,» svarade den unge äkta mannen.
»Javisst — karlen måste förtjäna sitt bröd!» sade en kvinna i de bortre regionerna; hon hade just kommit in med klampande träskor.
»Vad är det för en kvinna?» frågade Bathseba.
»Jag är hans lagvigda hustru!» fortsatte rösten med förhöjd styrka och ton. — Fruntimret i fråga påstod sig vara tjugufem år, såg ut för trettio, gällde för trettiofem, och var fyrtio. Hon var en kvinna som aldrig, i likhet med vissa nygifta, visade sin äktenskapliga ömhet offentligen, kanhända därför att hon inte hade någon sådan att visa.
»Åh, är ni det?» sade Bathseba. »Nåväl, Laban, vill ni stanna här?»
»Javisst vill han stanna, fröken!» inföll åter den gälla rösten från Labans lagvigda hustru.
