Hoppa till innehållet

Sida:Fjärran från vimlets yra del 1 1920.djvu/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

12

liga deltagare skulle uppträda som medspelande — mot utsikter till kommande segrar — hennes leenden voro av en art som röjde funderingar om förlorade och vunna hjärtan. Detta var dock blott en gissning, och alla hennes åtbörder voro så tydligt framkallade av hennes sysslolöshet, att det tycktes förhastat att alls anse dem avsiktliga.

Nu hördes formannens steg åter nalkas. Hon lade glaset tillbaka i sitt pappersomslag och lade alltsammans tillbaka på sitt ställe.

Då vagnen hade kört förbi, drog Gabriel sig tillbaka från sin observationspunkt, trädde fram på landsvägen och följde efter fordonet ända till vägbommen nedanför backen, där föremålet för hans betraktelse nu gjorde halt för att betala bompengar. Han hade ännu kvar omkring tjugu steg dit, då han hörde en dispyt. Det gällde en summa av två pence, om vilken de båda å vagnen och bomvaktaren hade råkat i oenighet.

»Fruns systerdotter sitter på lasset, och hon säger att jag har bjudit er tillräckligt, och hon vill inte ge er mera — Ni gamla snålvarg där.» Dessa voro formannens ord.

»Det var skönt det; då får fruns systerdotter inte fara igenom här,» svarade bomvaktaren och stängde bommen.

Oak såg från den ena på den andra av de tvistande och försjönk i drömmar. Föreställningen om två pence föreföll honom anmärkningsvärt betydelselös. Tre pence, det skulle ändå ha varit