pengar att bråka om — det skulle ha varit en märkbar minskning av en dagspenning, och då kunde man ju ställa till krångel om den saken; men två pence — »Här,» sade han, steg fram och räckte två pence åt bomvaktaren; »låt det unga fruntimret fara förbi nu». Nu tittade han upp på henne; hon hörde hans ord och tittade ner.
Gabriels anlete höll sig så noggrant till en skönhetsgrad mittemellan apostelen Johannes‘ och Judas Iskariots, sådana de voro framställda på ett målat fönster i hans församlings kyrka, att intet enda drag däri kunde utpekas såsom synnerligen säreget eller anmärkningsvärt. Det tycktes den mörkhåriga flickan i den röda tröjan också inse; ty hon kastade en likgiltig blick på honom och tillsade sedan sin forman att köra på. Törhända hade hennes ögon uttryckt en tillstymmelse till tacksamhet mot Gabriel, i varje fall yttrade hon ingen sådan; och det troligaste är att hon inte heller hyste någon; ty genom att skaffa henne fri passage hade han berövat henne ett ämne för rätthaveri, och det veta vi ju alla vad kvinnor tycka om slikt.
Bomvaktaren tittade efter kärran, då den for vidare. »Det var mig en nätt flicka,» sade han till Oak.
»Nog har hon sina svagheter, sade Gabriel.
»Jojo, husbond.»
»Och den värsta är — den vanliga.»
»Att hon är högfärdig mot folk? — jojo.»
»Nehej då.»
