som med säkerhet kunde urskiljas, ehuru den snarast föreföll att vara en mänsklig gestalt.
Skepnaden gick långsamt framåt, men utan synnerlig ansträngning, ty ehuru snön hade kommit plötsligt, hade den ännu inte nått mer än omkring två fots djup. Nu uttalades några ord med hörbar stämma:
»Ett. Två. Tre. Fyra. Fem.»
Mellan varje ord vandrade den lilla skuggan omkring sex meter framåt. Det hade numera blivit tydligt att den räknade fönstren högt uppe på muren. Ordet »Fem» betecknade det femte fönstret från murens början.
Här stannade skuggan; nu sjönk den ihop. Gestalten hade lutat sig ner. Så flög en snöklump tvärsöver floden mot det femte fönstret. Den daskade mot muren flera meter från sitt mål. Den hade kastats med en mans föresats, men efter ett fruntimmers sätt att kasta. Ingen karl, som i sin barndom sett en fågel, en kanin eller en ekorre, skulle någonsin ha kastat så ömkansvärt oskickligt.
Ännu ett försök, och så ännu ett. Muren måste småningom ha blivit överströdd med fasthängande snöklumpar. Äntligen träffade en av dem det femte fönstret.
Vid dagsljus kunde man ha varsnat att floden var av det djupa, lugna slag, som rinner mitt i strömfåran och vid dess sidor med samma jämna, glidande noggrannhet, i det att varje oregelbundenhet i dess snabbhet genast rättades förmedelst
