144
en liten strömvirvel. Intet svar på signalen förnams, utom gurglandet och kluckandet av en bland dessa osynliga virvlar — jämte några otydliga ljud, som en olycklig lyssnare kunde ha kallat snyftningar och en lycklig skulle ha tagit för ett fnitter — förorsakade av vattnets plask emot några små hinder i andra delar av strömmen.
Fönstret träffades en gång till.
Sedan hördes ett ljud, tydligen framkallat av fönstrets öppnande. Det följdes av en röst från samma håll.
»Vem är där?»
Dess tonfall voro manliga, och icke överraskningens. Då den höga muren hörde till barackerna, och giftermål betraktades med oblida ögon inom armén, hade troligtvis möten och meddelanden avtalats tvärs över floden mången gång förrän i afton.
»Är det sergeant Troy?» sade den lilla töckenfläcken i snön, bävande.
Den talande liknade till den grad en skuggande skiftning av snödrivan och den tilltalade föreföll till den grad att höra till byggningen, att det kunde ha tyckts som om muren hållit ett samtal med snön.
»Ja,» kom det misstänksamt från silhuetten däroppe. »Vad är det för en flicka?»
»Åh, Frank — känner du inte igen mig?» sade skuggan. »Det är din hustru, Fanny Robin.»
»Fanny!» utropade muren, i högsta förvåning.
