mjukhet, som räddade den från att förefalla envis, och i hennes prutande låg en naïveté som hindrade det att synas tarvligt.
De bönder med vilka hon inte hade affärer (och det var den vida vägnar större delen) frågade ideligen av varandra: »Vem är det?» Svaret var alltjämt:
»Farmare Everdenes brorsdotter; har ärvt Weatherbury Övergård; körde fogden på porten och svär på att hon skall sköta alltihop själv.»
Den frågande skakade vanligen på huvudet då han fick detta svar.
»Ja, skada att hon skall vara så tilltagsen,» kunde den andre då svara. »Men vi kan vara stolta över henne här — hon lyser upp det här gamla nästet. Men det är en sådan skaplig flicka, att hon blir nog snart gift.»
Det vore oartigt att antyda att nyheten i hennes sysslande med sådana transaktioner hade nära nog lika stor andel i den magnetism hon utövade, som skönheten av hennes ansikte och hennes rörelser. I varje fall var intresset för henne allmänt, och denna hennes lördagsdebyt på forum, huru den än må ha resulterat för Bathseba i hennes egenskap av köpande och säljande farmare, var en obetvivlad triumf för henne såsom vacker flicka. Känslan härav var verkligen så utpräglad att hon vid ett par tre tillfällen fick en impuls att endast röra sig drottninglikt bland dessa trädesåkrarnas skyddsgudar, liksom en
