154
en sån faslig samhällsklass, när det gäller att titta på en stackare.»
»Men där var en karl som hade bättre vett än att öda sin tid på mig.» Upplysningen meddelades i denna form, på det att Liddy ingalunda ett ögonblick måtte tro att hennes matmor var det ringaste stucken. »En högst prydlig karl,» fortfor hon, »kapprak, omkring fyrtio år, skulle jag tro. Vet du alls vem det är?»
Liddy visste inte vem det var.
»Kan du inte alls gissa det?» sade Bathseba med en viss besvikelse.
»Jag har inte en aning om det; förresten gör det ju ingen skillnad, eftersom han brydde sig mindre om er än någon av de andra. Ja om han hade brytt sig mer om er, då skulle det ju ha varit någonting att bry sig om.»
Bathseba pinades just för ögonblicket av en känsla av motsatsen, och de rullade framåt i tystnad. En låg vagn, som rullade än snabbare fram bakom dem, dragen av en häst av tadelfri härkomst, upphann dem och ilade förbi.
»Nå där är han ju!» sade hon.
Liddy tittade på honom. »Den där? Det är farmare Boldwood — förstås — den karl som ni inte kunde ta emot härom da'n då han kom på besök.»
»Jaså, farmare Boldwood, mumlade Bathseba och tittade på honom i förbifarten. Mannen hade inte vänt på huvudet en enda gång; hans ögon voro fästa på landsvägens avlägsnaste punkt,
