ålder, voro vid de oftast lästa verserna helt nötta av forna dagars ovana läsares pekfinger, som rört sig under raderna såsom hjälp vid läsningen. Den för ändamålet brukliga, särskilda versen i Ruths bok uppsöktes av Bathseba, och de upphöjda orden stodo inför hennes blick. En lätt rysning av blygsel lopp igenom henne. Det var Visheten från andens värld som mötte Dårskapen i det jordiska. Dårskapen i det jordiska rodnade, vidblev sin föresats och lade nyckeln på boken. En rostfläck just på samma vers, frambragt utav föregående släktleds nycklar, utvisade att det inte var första gången som den gamla boken användes för detta ändamål.
»Seså — var nu tyst och stilla,» sade Bathseba.
Versen upplästes. Boken vred sig ett varv runt; Bathseba rodnade skuldmedvetet.
»Vem tänkte ni på?» frågade Liddy nyfiket.
»Jag säger inte.»
»Såg ni, fröken, hur herr Boldwood bar sig åt i kyrkan i morse?» fortsatte Liddy; denna anmärkning visade vilken riktning hennes tankar tagit.
»Nej, visst inte,» sade Bathseba med upphöjd sinnesro.
»Hans bänk är rakt mitt emot er, fröken.»
»Jag vet.»
»Och ni såg inte hur han bar sig åt?»
»Nej visst ingalunda, säger jag dig.»
Liddy drog ihop alla sina anletsdrag och pressade beslutsamt läpparna mot varandra.
