160
Detta schackdrag var oväntat och följaktligen förvirrande. »Vad gjorde han då?» frågade Bathseba, nödd och tvungen.
»Vände inte ögonen åt ert håll en enda gång under hela gudstjänsten.»
»Varför skulle han ha gjort det då?» frågade hennes matmor med stucken uppsyn. »Inte bad jag väl honom göra det?»
»Nej för all del. Men alla andra lade märke till er, och det var besynnerligt att han inte gjorde det. Men det är så likt honom. Rik och fin karl, vad bryr han sig om någonting?»
Bathseba försjönk i en tystnad, avsedd att antyda att hon hade åsikter om ämnet, som voro alltför svårfattliga för Liddys uppfattningsförmåga, snarare än att hon hade ingenting att säga.
»Nå men — jag glömmer ju valentinbrevet som jag köpte i går,» utropade hon slutligen.
»Ett valentinbrev! till vem, fröken?» sade Liddy. »Farmare Boldwood?»
Det var det enda namn bland alla oriktigt gissade, som just i detta ögonblick föreföll Bathseba lämpligare än det rätta.
»Nå, nej. Det är bara för lille Teddy Coggan. Jag har lovat honom någonting, och det här blir en rolig överraskning för honom. Liddy, var snäll och hämta mig min portfölj, så skickar jag genast av det.»
Bathseba framtog ett praktfullt målat och med de härligaste sirater i relieftryck utsirat brevpapper, som inköpts föregående torgdag i
