den förnämsta pappershandeln i Casterbridge. I mitten fanns en liten oval som var blank, ämnad för de ömma ord som avsändaren kunde finna sig föranlåten att nedskriva, och som borde lämpas bättre för varje särskilt tillfälle än vad någonsin kunde bli fallet med några allmänna fraser, uppfunna av en boktryckare.
»Här är en plats för att skriva någonting», sade Bathseba. »Vad skall jag sätta dit?»
»Någonting så'nt, tänker jag,» svarade Liddy genast, »som:
Rosen är röd
och violen blå,
rodnad är ljuv
och du också.»
»Ja just. Det passar utmärkt åt en pojke med sådana knubbiga kinder som hans,» sade Bathseba. Hon nedskrev orden med fin, ehuru läslig handstil, lade in brevet i ett kuvert och doppade pennan för att skriva adressen.
»Tänk vad det skulle vara lustigt att skicka det till den där gamle dumbommen Boldwood, och vad han skulle bli förvånad,» sade den oförbätterliga Liddy, i det hon höjde ögonbrynen och hängav sig åt en förskräcklig munterhet, som gränsade till bävan vid tanken på den moraliska och samhälleliga storheten hos det tilltänkta offret.
Bathseba hejdade sig för att begrunda infallet i hela dess omfattning. Boldwoods bild
11 — Thomas Hardy I
