166
het som legat till grund för deras avsändande, och undfingo ett djupt allvar, vållat av deras allvarliga omgivningar för närvarande.
Sedan han mottagit detta budskap på morgonkvisten, hade Boldwood känt att symmetrien i hans tillvaro småningom höll på att rubbas i riktningen mot en ideal lidelse. Brevet var såsom det första fyndet av sjögräs för Columbus på hans färd — en ringa småsak som lät ana oändliga möjligheter.
Brevet måste naturligtvis hava haft ett
ursprung och en orsak. Att den senare var så ringa
som blott var förenligt med dess tillvaro
överhuvud, kunde Boldwood naturligtvis inte veta av.
Och en sådan förklaring föll honom aldrig in, ej
ens som en avlägsen möjlighet. Det ligger icke
i en mystifierad persons sinnestillstånd att
uppfatta så mycket av den som mystifierat honom,
att han skulle märka, att samma resultat stundom
kan uppnås genom att inlåta sig på att följa
tillfälligheternas spel, som genom att av egen inre
drift ge sig in på en väg som leder åt samma håll
som tillfälligheterna. Den omätliga skillnaden
mellan att hava framkallat ett händelseförlopp
och att hava tagit hand om en händelse som redan
av sig själv var i full gång, är sällan tydlig för den
som är ett offer för förloppet av händelserna ifråga.
När Boldwood gick till sängs placerade han valentinbrevet i spegelhörnet. Han var medveten om dess närvaro, till och med då han vände
