ANDRA KAPITLET
Natt — Hjorden — En interiör — Ännu en interiör
Det var nära midnatt på Sankt Tomas’ afton, årets kortaste dag. En bedrövlig vind drog från Norden över den kulle där Oak hade betraktat den gula vagnen och dess resenär i solskenet några dar tidigare.
Norcombe Hill — icke långt från det ensliga Toller-Down — var ett av de ställen som på en förbiresande färdeman göra intrycket av att han befinner sig inför en formation som ligger oföränderligheten så nära som det överhuvud är möjligt för något jordiskt föremål. Det var en jämnt avrundad upphöjning av krita och lerjord — ett vanligt provstycke av dessa jordklotets jämnsluttande kullrigheter, som törhända då en världskatastrof stundar kunna förbliva beståndande, medan vida storslagnare höjder och svindlande granitklippor störta ned.
Kullens nordliga sluttning täcktes av en gammal och försummad plantering av bokträn, vars övre rand bildade en linje ovan höjdkammen, där den krökte sin fransade båge mot himlen,
