16
likt manen av en springare. Denna natt hägnade dessa trän den södra sluttningen mot ovädrets skarpaste byar, som drabbade skogen och drogo genom den med ett ljud som av muttrande invändningar, eller göto sig över dess högsta grenar med ett bortdöende kvidande. De torra löven i dikesgraven prasslade i dessa samma ilar, i det ett plötsligt luftdrag stundom utvalde några av dem och sände dem virvlande ut över gräset. Ett eller par av de senast vissnade i denna hop av döda blad hade hållit sig kvar ända in i denna midvintertid uppå de grenar som buro dem, och nu, då de föllo ned, rasslade de mot stammarna med små skarpa smällar.
Mellan denna halvt skogklädda, halvt nakna kulle och den öde, livlösa synranden som skymtade från dess topp, låg en hemlighetsfull vidd av bottenlöst dunkel — ljuden som uppstego därur antydde blott att vad den dolde bar en viss frändskap med några av kullens utmärkande drag. Det glesa gräset, som mer eller mindre klädde kullens sluttning, vajade för vinden, som strök däröver i ilar av växlande kraft och av omväxlande beskaffenhet — den ena strök tungt över stråna, en annan drog våldsamt igenom tuvorna likt en räfsa, en tredje sopade över dem såsom en mjuk kvast. Ett mänskobarns instinkt skulle ha drivit det att dröja och lyssna till dem för att söka förnimma vad träden till höger och träden till vänster klagade eller sjöngo för varandra likt den regelbundna växelsången vid hymnen
