sig. Han steg nedför trappan och gick ut mot en grind, som ledde till ett fält åt öster; över denna lutade han sig, dröjde och såg sig omkring.
Det var en av de långsamma soluppgångar som äro vanliga vid denna årstid, och himlen, rent violett i zenit, var blygrå i norr och töcknig österut, där, över den snöhöljda backen eller fårhagen vid Weatherbury Övergård, och skenbart vilande på backens krön, den hälft av solens kiot som redan syntes, glödde utan strålar, likt en röd kaminglöd utan lågor, som lyser över en vit golvplatta av sten. Totalverkan liknade en solnedgång, liksom barndomen liknar ålderdomen.
I andra riktningar voro fälten och himlavalvet till den grad likformigt färgade genom snön, att det var svårt att med ett flyktigt ögonkast skönja var horisonten låg; och här rådde ävenledes samma naturstridiga omkastning av belysning och skugga som uppstår, då den skimrande klarhet, som vanligen härskar i höjder, är utbredd över jorden, och jordens töcken hava utbrett sig över himlen. I väster hängde månen, som stod i sista kvarteret, matt och gröngul som ärgig mässing.
Boldwood lade halvt frånvarande märke till huru frosten hade hårdnat och glacerat snöns yta, så att den sken i österns rodnande ljus med en glans av polerad marmor; huru å somliga delar av sluttningen vissna grässtrån, överdragna av ett islager, krökte sig inom detta tunna, bleka
