168
Det var månsken, och dess ljus var av sällsamt slag. Hans fönster insläppte blott en reflex av dess strålar, och denna bleka återglans hade den omvända riktning som ljusstrålar få då de återkastas av snödrivor: de kommo nedifrån uppåt, upplyste taket i hans rum på ett fantastiskt sätt, kastade skuggor i besynnerliga riktningar, och belyste vad som brukade stå i skymundan.
Brevets innehåll hade sysselsatt hans tankar vida mindre än själva faktum av dess ankomst. Plötsligt föll det honom in att någonting mera kunde finnas i kuvertet, utom det han redan hade hittat. Han sprang ur sängen i det trolska ljuset, grep brevet, drog ut det tunna papperet, skakade kuvertet — rannsakade dess inre. Intet annat vår däruti. Boldwood såg, såsom hundrade gånger under den föregående dagen, på det enträgna röda sigillet: »Tag mig,» sade han högt.
Den allvarlige, förbehållsamme lantmannen tillslöt åter brevet och stack in det i spegelns ram. Medan han gjorde det, varsnade han sina drags spegelbild, bleka till uttrycket, overkliga i formen. Han såg huru tätt hans läppar voro sammanpressade, och att hans ögon voro vidöppna och hade en irrande blick. Han kände sig orolig och missnöjd med sig själv för denna nervösa retlighet, och återvände till sängen.
Så började det gry. Den molnfria himlen lyste ännu ej lika starkt som en molnhöljd himmel mitt på dagen, då Boldwood steg upp och klädde
