Sida:Fjärran från vimlets yra del 1 1920.djvu/179

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
177

»Grannar, finns här plats för några nyfödda lamm?»

»Javisst, herde,» svarade sällskapet.

Dörren slängdes upp så att den dängde mot väggen och skälvde för stöten ända uppifrån och ned. Oak syntes vid ingången, med ångande ansikte, med höband vridna kring fotlederna för att hålla snön ute, med en läderrem om livet utanpå blusen, och med ett utseende som utgjorde liksom ett sammandrag av all världens hälsa och kraft. Fyra lamm hängde i olika, besvärliga ställningar över hans skuldror; och hans hund George, som Gabriel hade lyckats hämta från Norcombe, vandrade högtidligt bakom honom.

»Nå, fårherde Oak, hur går det med lammandet i år, om jag får lov att fråga?» undrade Joseph Poorgrass.

»Fasligt besvärligt,» svarade Oak. »Jag har blivit genomblöt två gånger i dygnet, antingen av snö eller regn, under de här två sista veckorna. Cainy och jag har inte fått en blund i våra ögon i natt.»

»En hel hop tvillingslamm också, efter vad jag har hört?»

»Hälften för många. Ja; lammandet är mycket besynnerligt i år. Det blir nog inte undanstökat till Vårfrudag.»

»Och i fjol var det ju allt klart vid Sexajessamine[1] söndag!» anmärkte Joseph.

  1. Sexagesima — åttonde söndagen (sextionde ell. noga taget 57:de dagen) före påsk. Ö. a.