178
»Hämta in de andra, Cain,» sade Gabriel, »och spring se'n tillbaka till tackorna. Jag kommer strax efter.»
Cainy Ball — en ung man med körsbärsansikte, och med ett litet runt hål, vilket tjänstgjorde som mun, steg fram och nedlade två lamm till, varefter han drog sig tillbaka enligt befallning. Oak nedtog lammen från deras onaturligt upphöjda ställning, täckte in dem med hö och placerade dem runt kring elden.
»Vi har ingen hydda för lamningen här, såsom jag brukade ha det vid Norcombe,» sade Gabriel, »och det är så bråkigt att skaffa spädlammen tak över huvudet. Om det inte vore för ert ställe här, maltmästare, så vet jag inte vad jag skulle ta mig till i det här bistra vädret. Nå, hur står det till med er i dag, maltmästare?»
»Åh, inte är jag varken sorgsen eller sjuk — men inte har jag blivit yngre se'n sist, fårherde.»
»Nenej — förstås.»
»Sitt ner, fårherde Oak,» fortsatte den gamle maltets man. »Nå, hur var det i gamla Norcombe, när ni for dit efter er hund? Jag skulle gärna återse det gamla välkända stället; men jag skulle väl inte känna en levande själ där nu längre, kan jag tro.»
»Så är det väl nog, tänker jag. Det är mycket förändrat.»
»Är det sant att Dicky Hills gamla ciderskjul är nedrivet?»
