»Åh — Jag — En pust av min anda — for — i vrångstrupen på mig, herr Oak, och fick mig att hosta — hock, hock!»
»Nå varför sprang du hit?»
»Jag sprang hit för att säga till åt er,» sade den yngre fårherden, stödjande sin utmattade unga kroppshydda mot dörrposten, »att ni måste komma dit genast. Två tackor till har lammat — det är det, som är på färde, fårherde Oak.»
»Åh, är det på det viset?» sade Oak i det han sprang upp och för ögonblicket tog avsked av alla tankar på stackars Fanny. »Du är en duktig pojke, Cain, som sprang hit för att säga till om det, och en vacker dag skall jag nog traktera dig med en stor plumpudding för besväret. Men, Cainy, innan vi ger oss av, så tag hit tjärpytsen, så skall vi märka de här, och så är vi klara med dem.»
Ur en av sina obegränsade fickor framtog Oak ett märkjärn, doppade det i tjärpytsen och stämplade på de späda lammens bakre lår initialerna till det namn han så gärna höll i sina tankar — »B. E., vilket för hela trakten däromkring tillkännagav att lammen hädanefter tillhörde farmaren Bathseba Everdene och ingen annan.
»Nå, Cainy, tag nu dina två på axlarna, och så iväg! God morgon, herr Boldwood.» Herden upplyfte de sexton långa benen och de fyra späda kropparna, som han själv hade medfört, och försvann med dem i riktning mot lammbacken därinvid — deras kroppshyddor voro nui ett upptinat och hopp-
