188
ingivande tillstånd, som utgjorde en behaglig motsats till deras halvt livlösa utseende för en halv timme sedan.
Boldwood följde honom ett stycke uppför fältet, tvekade och vände om. Så vände han än engång tillbaka och följde efter honom med en ytterlig beslutsamhet, som avskar alla möjligheter för ett återtåg. Då han nalkades den däld där fårfållan stod, framdrog farmaren sin plånbok, öppnade den och lät den ligga uppslagen i hans hand.
»Jag ämnade fråga er, Oak,» sade han, med en sorglöshet, som inte var äkta, »om ni vet vems handstil det här är?»
Oak tittade i boken och svarade genast, med rodnande ansikte: »Fröken Everdenes».
Oak hade rodnat helt enkelt vid medvetandet av att han uttalade hennes namn. Nu erfor han en underlig, pinande känsla på grund av en ny tanke. Brevet var tydligen inte undertecknat, ty då hade frågan varit onödig.
Boldwood missförstod hans förvirring; känsliga personer äro alltid färdiga med sitt: »är det mig han menar?» i stället för att lugnt tänka efter.
»Frågan var fullkomligt tillåtlig,» svarade han, — och det låg någonting sällsamt i det ivriga allvar, med vilket han inlät sig i betraktelser över ett valentinbrev. »Ni vet väl att man alltid väntar sig att hemliga efterforskningar skall göras: det är just däri som det — roliga ligger.» Om han i stället för »det — roliga» hade
