192
löpte ett slags tät skärm, med en dörr som stod sluten under gudstjänsten och dolde denna groteska tidmätare för församlingens blickar. För närvarande var skärmens dörr emellertid öppen, och den lilla figurens framträdande, klockans slag samt dockans återtåg till sin nisch igen, voro synliga för många och hörbara för hela kyrkan.
Klockan hade slagit halv elva.
»Var är bruden?» viskade några av åskådarne.
Den unge sergeanten stod kvar med den orubbliga orörligheten hos de åldriga pelare som omgåvo honom. Hans ansikte var vänt mot sydost, och han var lika tyst som orörlig.
Tystnaden blev alltmera anmärkningsvärd, då minuterna skredo framåt och ingen annan framträdde eller rörde sig. Urverkets dockskepnad rasslade åter fram ur sin nisch, klockan slog tre kvart, dockan rusade tillbaka in i sin nisch — allt detta med en nästan pinsam plötslighet, som bragte flera i församlingen att märkbart spritta till.
»Jag undrar var bruden blir?» viskade åter en röst.
Nu uppstod det sakta ombyte av fötter, den nervösa hostning bland mängden, som förråder en otålig väntan. Slutligen hördes ett fnittrande. Men krigaren rörde sig ej från sin post. Där stod han, med ansiktet åt sydost, rak som en pelare, med kepin i hand.
Klockan tickade vidare. Kvinnorna frigjorde sig från sin nervösa stämning; fnittret och munterheten blevo allt hörbarare.
