Så följde en dödstystnad. Alla väntade på slutet. Några bland mina läsare torde ha märkt hur märkvärdigt tidens flykt påskyndas därav att kvarterna slås av en klocka. Det föreföll nästan otroligt att urverket inte hade råkat i olag, då dess rasslande åter hördes, dockan framträdde och de fyra kvarterna slogos med samma häftighet som de föregående. Man tyckte sig alldeles tydligt skönja att på den fula lilla dockans ansikte framträdde ett elakt grin, och att i dess ryckningar röjde sig en skadeglad iver. Så följde det dova, avlägsna dånet av de tolv tunga slagen i tornet ovanför. Kvinnorna voro uppskakade; nu skrattade ingen längre.
Prästen gled in i sakristian, sakristanen försvann. Ännu hade sergeanten inte rört sig; varenda kvinna i kyrkan väntade att få se hans ansikte, och det visste han. Slutligen gjorde han helt om och marscherade med beslutsamt hoppressade läppar ned längs skeppet, trotsande dem alla. Då tittade två krokiga och tandlösa gamla kyrkgubbar på varandra med ett flin, som var menlöst nog; men dess ljud hade en sällsamt dyster verkan där på stället.
Mitt emot kyrkan var ett fyrkantigt, stenlagt torg, över vilket flera utskjutande gammaldags träbyggnader kastade en pittoresk skugga. Då den unge mannen lämnat kyrkdörren, begav han sig tvärsöver platsen. Mitt på densamma mötte han en liten kvinna. Uttrycket i hennes
13 — Thomas Hardy I
