210
jämna slätt av vatten smyckades av rundade och djuptliggande betesmarker, där för ögonblicket varje blomma som ej var en ranunkel ofelbart var en maskros. Ån gled ljudlöst som en skugga förbi vass och säv, vilka bildade ett ogenomträngligt stängsel längs dess sanka bredd. Norr om ängen stodo trän, vilkas löv var nyutsprunget, mjukt och dävet, det hade ännu ej styvnat och mörknat under sommarens sol och hetta; det skiftade i gröngult och gulgrönt. Från dessa lövvalvs gömmor genljödo trenne gökars ljudeliga toner genom den stilla luften.
Boldwood gick tankfullt nedför sluttningen, med blicken fäst på sina stövlar, som ranunklernas gula frömjöl hade förgyllt med konstnärligt graderade nyanser. En liten bäck, som utföll i ån, strömmade in i dammens bassäng och ut igen på de två motsatta ändarna av dess diameter. Fårherden Oak, Jan Coggan, Moon, Poorgrass, Cain Ball och flera andra voro församlade här; alla voro drypande våta ända till själva rötterna av sitt hår, och Bathseba stod där bredvid i en ny riddräkt — den elegantaste hon någonsin hade burit — och med sin hästs tyglar nedhängande över armen. Ciderflaskor lågo kringströdda i gräset. De menlösa fåren drevos ned i dammen av Coggan och Matthew Moor, som voro vid den lägre änden av dammen; de stodo i vattnet ända till midjan; därpå doppades fåren ned under vattenytan av Gabriel, som stod på stranden och passade på när de simmade förbi; härvid använde
