222
ting att säga om att jag begav mig bort bakom säven med herr Boldwood i går?»
»Jo, det hade de,» sade Gabriel. »Ni håller inte saxen rätt, fröken — jag visste att ni inte hade reda på hur det skall gå till — håll den så här.»
Han släppte veven, omfattade hennes båda händer helt och hållet med sina (i det han tog dem vardera såsom man ibland tar i ett barns hand för att lära det att hålla i pennan), och höll i saxen jämte henne. »Håll eggen så här,» sade han.
Händer och sax fasthöllos nu i den anvisade ställningen, och fasthöllos sålunda under en anmärkningsvärt lång stund av undervisaren medan han talade.
»Det är nog nu re'n,» utropade Bathseba. »Släpp mina händer. Jag vill inte att ni håller i dem! Vrid veven!»
Gabriel släppte lugnt hennes händer, drog sig tillbaka till sin vev, och slipningen fortsattes.
»Tyckte karlarna att det var underligt?» frågade hon igen.
»Inte precis det, fröken.»
»Vad sade de?»
»Att farmare Boldwoods namn och ert visst skulle uppläsas tillsammans från predikstolen förrän året är slut.»
»Jag tänkte just det, för så såg de ut! Men det är ingenting med den saken. En dummare historia har ingen nånsin hittat på, och jag vill att
