Sida:Fjärran från vimlets yra del 1 1920.djvu/223

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
221

under tystnad en eller ett par minuters tid; sedan sade hon:

»Cain, gå ner till den lägre ängen och fånga in den svarta märren. Jag skall vrida slipstenen. Jag vill tala med er, Gabriel.»

Cain begav sig av, och Bathseba grep veven. Cain hade tittat upp med intensiv överraskning, behärskat sitt ansiktsuttryck och tittat ner igen. Bathseba vred slipstenen och Gabriel höll fårsaxarna.

Den säregna rörelse som behöves för att vrida ett hjul har en märkvärdig tendens att förslöa tanken och göra den yr. Den utgör ett slags förmildrad grad av Ixions straff och bildar ett dystert kapitel för sig i tukthusens historia. Huvudet börjar gå runt, hjärnan bedövas, hela kroppens tyngdpunkt tyckes småningom förflytta sig i skepnad av en blyklump någonstädes i trakten mellan ögonbrynen och hjässan. Bathseba kände dessa obehagliga symptom efter två eller tre dussin varv.

»Vill ni veva, Gabriel, och låta mig hålla saxarna?» sade hon. »Mitt huvud är som en virvel, och jag kan inte tala.»

Gabriel vred veven. Nu började Bathseba tala, med en viss tafatthet, ty hennes tankar måste då och då lämna vad hon hade att säga för att ägna sig åt saxarna, som behövde en viss uppmärksamhet vid slipningen.

»Jag ville fråga er om karlarna hade någon-