då hon sålunda till sin egen fördel plågade en hederlig karl, att hon absolut inte hade någon annan människa med klart omdöme att vända sig till inom nära räckhåll.
»Nå, vilken är er åsikt om mitt uppförande?» frågade hon stilla.
»Att det är ovärdigt en tänkande och ordentlig och hygglig kvinna.»
I samma stund lågade Bathsebas ansikte av den vredgade glöden i en Danby'sk solnedgång. Men hon avhöll sig från att ge ord åt sin känsla; dock gjorde hennes tungas förtegenhet endast att hennes anletes språk blev ännu tydligare.
Det nästa Gabriel företog sig var att begå ett misstag.
»Kanske ni inte tycker om att jag var så ohövlig, när jag klandrade er, för jag vet nog att det var ohövligt; men jag tänkte att det kunde göra gott.»
Hon svarade genast hånfullt:
»Tvärtom, jag tycker att ni är så tarvlig, att jag i ert klander ser förnuftigt folks beröm.»
»Jag är glad att ni inte tar det illa upp, för jag sade det nog uppriktigt och så allvarligt som möjligt.»
»Jaha. Men olyckligtvis, när ni försöker att tala allvar, blir ni löjlig — alldeles som ni ibland när ni vill undvika att vara allvarsam kan råka säga ett förnuftigt ord.»
Det var ett sårande tal, men Bathseba hade
15 — Thomas Hardy I
