226
omisskännligt förlorat sin behärskning, och följden var att Gabriel bibehöll sin så fullständigt som han någonsin gjort det i hela sitt liv. Han svarade inte. Då utbrast hon:
»Kan jag möjligen få lov att fråga varuti min ovärdighet särskilt ligger? I att jag inte tog er, kanhända?»
»Ingalunda,» svarade Gabriel lugnt. »Jag har för länge se'n slutat upp att tänka på den saken.»
»Eller att önska den också, kan jag tro,» sade hon; och det var tydligt att hon väntade sig ett ögonblickligt förnekande av ett sådant antagande.
Vad Gabriel än må ha känt, upprepade han helt lugnt hennes ord:
»Eller att önska den också.»
En kvinna kan behandlas med bitterhet på ett sätt som hon finner ljuvt, och med en ohövlighet som inte sårar. Bathseba skulle ha gått in på ett harmset klander av hennes lättsinne, ifall Gabriel hade bedyrat att han älskade henne ändå; häftighet är förlåtlig hos en obesvarad böjelse, till och med då den stinger och förbannar — det ligger en triumf i själva förnedringen, och ömhet i klandret. Detta var vad hon hade väntat sig, och vad hon inte hade fått. Att få sig en förmaning därför att förmanaren såg henne i den kalla och klara morgonbelysningen sedan illusionens fönsterluckor gått upp — det var olidligt. Och han hade inte slutat ännu. Han fortsatte med mera upprörd röst:
»Min åsikt är (eftersom ni frågar efter den)
