ut dem genast! Åh de oförbätterliga dumskallarna!»
Hennes ögon voro för ögonblicket som mörkast och vackrast. Emedan Bathsebas skönhet snarare tillhörde det demoniska än det änglalika slaget, var hon aldrig så vacker som då hon var ond — och i synnerhet då verkan förhöjdes av en rätt prydlig sammetsdräkt, som omsorgsfullt påtagits inför spegeln.
Alla de äldre männen sprungo i oordnad flock efter henne till klöverfältet; Joseph sjönk till marken mitt under loppet på halva vägen, med utseendet av en människa som vissnar hän i en värld som blir allt outhärdligare. Då de engång mottagit den stimulans som hennes närvaro alltid utgjorde för dem, sprungo de enhälligt omkring bland fåren. Flertalet av de insjuknade djuren lågo på marken och kunde inte förmås att stiga upp. Dessa lyftes upp och buros bort, och de övriga drevos in på det angränsande fältet. Där föllo flera till marken efter några minuters väntan, och lågo hjälplösa och eländiga såsom de övriga.
Med sorgset, bristande hjärta betraktade Bathseba dessa de präktigaste exemplaren av hennes präktiga hjord där de rullade på marken —
svällande upp av vindar och osunt giftiga dunster.
Många av dem hade fradga kring munnen, de andades kort och häftigt, medan allas kroppar voro fruktansvärt utspända.
