250
Bathseba betraktade envist ett uselt halmstrå som låg på marken, med en blick som snarare förrådde kvinnlig förlägenhet än kritik av fåren. Hon blev mer eller mindre röd om kinderna, blodet tvekade i osäker svallning mellan ebb och flod. Gabriel klippte vidare, självbehärskad och bedrövad.
Hon lämnade Boldwood ensam, och han vandrade fram och tillbaka under en kvarts timme ungefär. Då återvände hon, klädd i sin nya myrtengröna riddräkt, som omslöt hennes liv lika tätt som skalet omsluter en frukt; och unge Bob Coggan ledde fram hennes sto; Boldwood hämtade sin egen häst från det träd där han bundit den.
Oaks ögon kunde inte lämna dem; och då han försökte fortsätta fårklippningen i alla fall, medan han bevakade Boldwoods beteende, klippte han fåret i veka livet. Djuret skälvde till; Bathseba tittade genast ditåt och såg blodet.
»Usch, Gabriel!» utropade hon strängt tadlande; »ni som är så sträng mot de andra karlarna — ser ni nu hur ni själv bär er åt!»
För en utomstående föreföll denna anmärkning inte särskilt orättvis; men för Oak — som visste att Bathseba hade mycket klart för sig att hon själv var orsaken till det stackars djurets sår, emedan hon hade sårat fårklipparen vida värre — hade det en förgiftad gadd, som visst inte blev mindre skarp genom känslan av hans underlägsenhet under Boldwood och henne själv. Men ett manligt beslut att stolt vidhålla att han
